stallparadiset

Började morgonen i god tid. Matade alla djuren först åt sen själv ordentlig frukost, inget slarv här inte.
Släpte ut tre hästar i hagen som njöt av solen och lugnet, nästan ingen vind.
Skönt eftersom det stormat ordentligt några dagar.
Spänner för släpet för det är ju idag storhästen ska til veterinären för att bli ok:ad med sitt ben, är tanken.
Det visade sig bara vara en dum människotanke för hästaskrället hade definitivt inte samma tanke ialla fall.
Möjligen hade han en tanke om att ge sin matte ett hjärtstopp eller möjligen et psykbryt.
Vi är nu inne på fjärde besöket men si idag vart det inget, den ljuvliga krabaten var på ett alldeles särledes envist humör så lastningen ,som vi till slut faktiskt genomförde tog en och enhalv timma, då hade jag redan fått ringa kliniken och avboka tiden. Vi är envisa tre till lastningar fick han göra bara för att. När han bestämt sig för att gå in traskar han in och ut igen som om det inte alls förekommit att han stått som en 40 meter lång häst med frambenen i släpet och bakbenen nedanför rampen.
Det finns nästan inget gott som frestar honom tillräckligt för att ge sig, han är inte rädd, inte svettig ens, han bara leker med oss.
Vi tog sen fika paus för att sedan leka agility med småhästarna och även träna lastning med dom. Lätt som en plätt båda damerna bara trippade in i släpet och ut igen. Tänk då att jag för ett och etthalvt år sedan var tvungen att anlita hästkarlar för att hämta den ena ponnyn. Shettisar måste vara lättlärda för allt som tjejerna lärt sig på den tid jag haft dom är otroligt.
Jag är stolt över dom och på lördagen den 17/10 ska vi tävla i agility med den lilla svarta tjejen.
Hur det än låter så är storhästen en mycket älskad kamrat som visst då inte är i onåd så värst länge trots att han är gruvligt envis.
Nu bär det snart av till stan för att mysa med velorklubben, d.v.s. mina döttrar och tv och te. Det är ju Desperata Husfruar i kväll.