Augusti, det är fortfarande sommar
Kvällarna blir mörkare tidigare, för mig är det jobbigt. Inte lika jobbigt som när jag arbetade hela dagarna dock.
Men mörkret på minner mig om att min favoritårstid drar sig mot sitt slut.
Något annat som är slut är en tid av ganska jobbiga behandlingar, cytostatikan tog slut i början av Juni, det var en väldigt tuff resa, flera gånger fick jag åka in akut för stöttning med vätska och antiemedika.
En månad senare var det dags för strålning, det var inte alls jobbigt men lite biverkningar har det varit i form av ömhet och känsla av stelhet i det strålade området.
Mina farhågor om konstiga biverkningar av tabletterna har inte slagit in, än i alla fall. Mycket glad för det.
Det var ett konstigt år -20 och första halvan av -21 vart ju också helt annorlunda,men det är väl så livet är ibland. Det blir inte som man tänkt sig.
Jag är glad att jag bor i Sverige, sjukvården har varit fantastisk.
Jag är otroligt glad över min stora bullriga familj, De har stöttat mig väldigt mycket. Jag har fått mycket uppmuntran i form av bilder från barnbarnen, böcker av mina barn och möjlighet att läsa online hur mycket som helst.
Jag hann läsa en bok online, för många gånger somnade jag när jag lyssnade för jag var så trött.
Min äldsta dotter med sin familj tog hand om mina ponnysar, och det är jag oändligt tacksam för. Det gjorde att jag kunde behålla dem alla tre.
Det ordnades fika stunder utomhus och grill tillfällen på säkra avstånd, hur fint som helst.
Livet kan vara fint även om inte alla omständigheter är bra.
Nu bearbetar jag mycket i mina tankar om det jag varit med om, undersökningar, behandlingar, tankar om livet och döden, för både livet och döden blir extremt påtagligt när man får en livshotande diagnos.
Nu väntar jag på en uppföljningstid hos onkologen i Kristianstad sen kan väl höstens normala aktiviteter dra igång.
Finns det liv finns det hopp.
