stallparadiset

För en liten stund sen satt jag och läste min yngsta dotters blogg, hon hade lagt in ett videoklipp där hon sjunger och kompar med sin gitarr, Jag blev alldeles varm inombords och minns att jag exakt idag för tio år sen skrev en dikt till henne. Eftersom det är tantvarning på mig och minnet ibland sviker vet jag inte om jag skrivit den här förut så nu gör jag det.

Den 14/12-02 skrev jag:

 

Jag har en dotter som sjunger i hemlighet,

när hon tror att ingen hör.

Hennes röst är mjuk och skön,

som en ängla kör.

 

Jag undrar varför hon inte

sjunger så vi hör.

Så vi får njuta av en ängels röst.

Varför tror inte barn idag på,

vad dom faktiskt kan och gör.

 

Gå gärna till Pixicronicles och lyssna litegrann.

Jaha så har vi haft vår första riktiga viljekamp, Prinsessan Foxy, jag och min äldsta dotter.

Jag och PF skulle iväg och träna utanför T-lilla i går, äldsta dottern skulle vara handler och vara de par extra händer som så ofta behövs när man pysslar med hästar.

Så det började ju bra, låset på släpet hade frusit fast så det vart till att använda låssprej och värmefläkt för att få upp det och kunna sätta släpet för bilen.

Ångestnivån var hög för övrigt hos undertecknad eftersom det var första gången jag skulle köra i vinterväglag.

Men med god andningsteknik och positivt tänkande kom jag över det.

Vi kom fram lite försent för jag skulle såklart köra lite fel åxå, för varför inte. Eniros kartor är inte helt exakta.

Träningen blev lyckad när jag väl kunde koppla bort allt som fanns runtikring mig, jag är otroligt lättditraherad och orolig av mig, plötsliga ljud eller rörelse fångar min uppmärksamhet bums, andras görande och låtande kan få mig att tappa focus hur lätt som helst.

Jag har mycket att öva på.

Tillslut var träningen klar och vi skulle åka hem, Dottern den tappra, skulle iväg min sin egen dotter till ett annat stall för ponny lektion var det ju planerat.

Min Fantastiska,fina Foxy gick då givetvis i totalt baklås när hon skulle lastas för hemfärd.

Detta har hänt en gång tidigare och då tog det ca en timme att övertyga henne om att det var för allas bästa om hon gick in i släpet så vi kom hem.

Denna dag var hon inte lika lätt att övertyga, understundom var jag inte alls trevlig mot henne, det är jag inte stolt över, men -8 grader och blåst kan få den mest tålmodiga matte att både svära och gråta när ponnyn helt sonika bara fryser fast.

Dottern(tack o lov att hon var med) och jag växlade om att försöka men varken linor pisk eller havre kunde få Ponnyskrotten att sätta bakbenen på släpluckan. Nix.

Efter två timmar kommer en man och en yngre kvinna från gården och frågar hur det går, det går ju uppenbarligen inte alls. Jag frågar då den yngre kvinnan om hon vill vara snäll och försöka för nu är jag ganska uppgiven och trött.

Dottern och mannen ställer sig bakom ponnyskrutten tjejen tar grimskafft med ponny i och jag står vid bommen redo att sätta för den, då bestämmer sig ponnyeländet för att det är dax att vara medgörlig och går raka vägen på in i släpet, jag smäller dit bommen och stänger. Tackar flera gånger för hjälpen,jätte glad över den och kör hem. Fy fasen vad vi frös, fy fasen vad ont jag har  i alla muskler som dragit och grejat för att få ponnyn på plats.

Hemma var det super skönt att dricka te och äta smörgås.

Jag behöver väl inte nämna att jag sov som en björn i vinteride under natten.