Det går lång tid ibland.
Vissa perioder i livet blir det så mycket runtomkring att enkla saker som att skriva inte finns tid till.
Märkligt.
Det är nära ett år sen jag skrev något senast.
Jag har haft ett relativt friskt år förutom lite snuvor och en vurpa för Jazz sprang omkull mig.
När jag blir allvarligt sjuk eller skadad får som vanligt mina stackars stora döttrar rycka in och ta hand om stall och hästar.
Sista vändan här med Jazz blec en vecka med insats av Nina i det akuta, Mia och sedan Nea.
Tur för mig att jag har dom.
Efter lite mer än en vecka blev ordningen återställd, nu tar jag ut och in 2 ponnys, Jazz och Foxy med både hjälm och ryggskydds väst.
Har ju osteporos så måste vara lite försiktig.
Lilla Charlie har för några veckor sedan flyttat hem till Fårarp.
Det är väldigt enkelt och lugnt med bara 2 ponnys i stallet, Foxy är fortfarande konvalecent och förblir så i minst ett halvår till, skit tråkigt, Jazz jobbr jag med så smått. Efter ett bakslag förra veckan har jag tagit det väldigt lugnt med henne för att återställa förtroendet för mig.
Alla barnen och barnbarnen har det väl gott, lite förkylningar å sånt men i övrigt väl.
Nina tog sig för och bytte jobb, Robin och Anna gifte sig, hur fint som helst vid stranden och slog sen till på en liten flytt till och bor nu intill Högesta gods. Jo så flyttade Nea till Florida Wellington för att jobba 3 månader.
nu är det kväll och jag har pysslat om ponnysarna så nu ska vi snart äta bara Gubben kommer hem från allt tändande av marshaller i byn då det är Österlen lyseer och Allhelgona kväll.
Har inte ork
Det har hänt så så mycket under tiden sedan jag skrev sist.
Jag fick ta emot Foxys vackra stoföl 30 april-22. En helt fantastisk upplevelse. Idag är vackra Paradists Sparkling Jazz 6 månader och har vuxit ordentligt.
I slutet av maj fick jag lunginflammation igen, blev inlagd i 10 dagar på sjukhuset i Ystad och missade Willes student, det var inte alls kul.
Fullproppad med antibiotika,intravenöst och i tablettform och sedan cortison så var jag inte i form för några äventyr.
Sommaren kom och gled förbi med lite kalas för barnbarn o gubbe osv.
I augusti den 4:e föddes dramatiskt Cajsas lilla föl, efter 366 dräktighetsdagar ( vilket är alldeles för länge) en liten darrrig otroligt mager liten hingstunge, men med kämparglöd och veterinärshjälp är han nu 3 månader och det goaste som finns.
Så blev det höst, och nu blev jag sjuk igen i lunginflammation och åter insatt på cortison. Nu är jag förbaskat trött på detta, vill ju bli stor och stark igen.
Får väl se fram emot jul och en bättre hälsa står som nr 1 på min önskelista.
så lite trgik till, Kissen Ceasar fick somna in igår på grund av en skada i benet. 11 år fick vi ha honom i alla fall. Han vilar nu i katthimmlen och jagar med de övriga katterna som lämnat oss.
Vila i frid lilla katt.
Vår och nytt år
Tänk att det nu ä r 2022.
Helt otroligt vad tiden bara rasar iväg.
I år denna vår njuter jag av att vara "frisk" igen, ingen cytostatika som slår ut mig och mycket mindre besvär över lag.
Har så klart lite biverkningar av de tabletter jag måste ta dagligen, som huvudvärk av och till och trötthet som slår till som om man trycker på en knapp, men det är långt ifrån hela tiden och däremellan mår jag faktiskt riktigt bra.
Efter att ha varit "drabbad" av bröstcancer så ter sig livet hoppfullt igen, glädje över att träffa barn och barnbarn oftare, för dom inte längre är rädda att jag ska bli supersjuk av deras eventuella virus, lite fler kramar att ta igen efter den förbaskade coronapandemin, har vi också att göra.
Det som är mycket sorgligt och oroande är att våra grannar i öst, ja eller inte direkt grannar men , ja ryssarna och deras galna krigshetsare Putin har startat krig mot Ukraina och hotar hela Europa med förödelse, galen är vad han är den där Putin.
Är lite undrande varför såna får vara kvar i världen när goda människor utan onda avsikter inte får vara med oss. Märkligt.
Nåväl våren är i starkt antågande, nån snö har vi inte haft i år ocgh så väntar vi på våra fölningar med spänning.
Augusti, det är fortfarande sommar
Kvällarna blir mörkare tidigare, för mig är det jobbigt. Inte lika jobbigt som när jag arbetade hela dagarna dock.
Men mörkret på minner mig om att min favoritårstid drar sig mot sitt slut.
Något annat som är slut är en tid av ganska jobbiga behandlingar, cytostatikan tog slut i början av Juni, det var en väldigt tuff resa, flera gånger fick jag åka in akut för stöttning med vätska och antiemedika.
En månad senare var det dags för strålning, det var inte alls jobbigt men lite biverkningar har det varit i form av ömhet och känsla av stelhet i det strålade området.
Mina farhågor om konstiga biverkningar av tabletterna har inte slagit in, än i alla fall. Mycket glad för det.
Det var ett konstigt år -20 och första halvan av -21 vart ju också helt annorlunda,men det är väl så livet är ibland. Det blir inte som man tänkt sig.
Jag är glad att jag bor i Sverige, sjukvården har varit fantastisk.
Jag är otroligt glad över min stora bullriga familj, De har stöttat mig väldigt mycket. Jag har fått mycket uppmuntran i form av bilder från barnbarnen, böcker av mina barn och möjlighet att läsa online hur mycket som helst.
Jag hann läsa en bok online, för många gånger somnade jag när jag lyssnade för jag var så trött.
Min äldsta dotter med sin familj tog hand om mina ponnysar, och det är jag oändligt tacksam för. Det gjorde att jag kunde behålla dem alla tre.
Det ordnades fika stunder utomhus och grill tillfällen på säkra avstånd, hur fint som helst.
Livet kan vara fint även om inte alla omständigheter är bra.
Nu bearbetar jag mycket i mina tankar om det jag varit med om, undersökningar, behandlingar, tankar om livet och döden, för både livet och döden blir extremt påtagligt när man får en livshotande diagnos.
Nu väntar jag på en uppföljningstid hos onkologen i Kristianstad sen kan väl höstens normala aktiviteter dra igång.
Finns det liv finns det hopp.
Grönt är skönt
Tänk så fint det är med allt det gröna som spirar nu i Maj månad, fåglarna kvittrar, kvällarna är ljusa och långa.
Jag tycker den här tiden på året är den allra bästa.
Ljuset, grönskan den milda luften, inga läbbiga flygfän.
Helt klart bästa tiden.
Jag gläds lätt nu för tiden, för några dagar sedan kunde jag äta fil till frukost för första gången på flera månader. Det vart jag glad för.
Nu har jag bara en cytostatika kur kvar att ta och när den är given tar dom bort piclinen, det är också något att se fram emot och vara glad för. Det värsta ör snart över.
Om allt funkar så kan jag ta hem shettisarna någon vecka efter det, så jag i alla fall kan ha några hästar hemma.
Foxan ska ha date med Orchar Sweeds semin imorgon tisdag och om hon blir dräktig då vilket vi ser efter typ tre veckor så kan även hon komma hem igen.
Ser så mycket fram emot den här "föl resan".
Imorgon kollas även Frejas ponny Cajsa om hon blivit dräktig, hoppas,hoppas.
Jag längtar efter en nästan normal sommar.'
"mannen i mitt liv" och jag har ju erhållit den första av två vaccineringar mot Covid 19, vilket vi är glada för spruta nr 2 får vi 9 juni om allt löper som det ska.
Vi var till Fårarp och firade Anders födelsedag och det var härligt att känna sig nästan normal, äta lite och fika, vi var dock inte hela klanen för två familjer var förkylda och höll sig hemma. Men det var så trevligt att möta en del av klanen i alla fall.
Snart färdig.
Tulpaner, älsklingblomman.
Lycka och sorg blandas.
För lite mer än en vecka sen kom en ny "klanmedlem" till världen, stor dramatik men allt gick väl och mor och son är välbehållna hemma med storasyster de lux och pappan.
På torsdagen den 25 mars föddes lilla Thilo så nu fick storasyster Luna sin älskade lillebror. Familjen mår väl och myser med babylycka hemma.
Den lilla killen vägde 4080 gr och var 52 cm lång, hade fem fingrar på var hand och fem tår på var fot, en alldeles frisk och kry krabat.
Det var den lyckliga händelsen. Sen den sorgliga.
Esko har lämnat Paradiset, förra lördagen såg jag att han svullnade upp runt nosen och halsen och förstod att nu är det nåt som är fel, ringde veterinärerna på Bollerup direkt måndag morgon de hade tyvärr ingen tid den dagen och på tisdagen skulle jag till onkologen och få behandling så vi fick ta en tid på onsdag fm 31/3.
Det blev snabbt konstaterat att han drabbats av organsvikt och det fanns inget att göra än att ta adjö, Jolly fick komma in och stötta honom och jag satt med honom hela vägen.
Det är lite sorgligt att lämna någon efter 13 år men det är ju det ansvar jag tar på mig som djurägare.
Det känns tomt men skönt att han inte lider mer.
När livet sätts på paus
Det har blivit vår, vintergäck och snödroppar blommar. Tulpaner och påskliljor kikar blygt upp. Det var i och för sig lite kyla och snö för några veckor sedan men på senare tid har det mest regnat och blåst.
Ridbanan ligger delvis under vatten som vanligt, det hindrar dock inte granntösen och Larry från att ta sig ett pass där, det är så kul att få besök så det är lite hästliv på gården.
För mitt hästliv, alla planer blev satt på paus i slutet av december när jag efter en gruvlig väntan fick diagnosen bröstcancer.
Fan,Fan,Fan inte vad jag tänkt mig alls.I januari -21 genomgick jag en operation där man tog bort en s.k tårtbit av mitt högra bröst och tre lymfkörtlar.
Det var en lätt operation för mig, jag mådde bra direkt efteråt och hade inte speciellt ont eller så, det räckte med ett par alvedon den första dagen sen var jag ok.
Var ordentlig och gjorde sjukgymnastik enligt ordination flera gånger om dagen då jag ville ha full rörlighet tillbaka.
Två veckor senare grusades mitt hopp om att kunna behålla hästarna hemma och fortsätta som vanligt.
Tumören var lite ilsken av sig och jag skulle ha både cellgifter och strålning samt 5 års tablettbehandling.
Nån vecka till så var det dags för insättning av en s.k picline i armen för att ha en port att sätta in cytostatikan i, fy för vad det var obehagligt, gjorde ont och tog ganska lång tid att göra då ultraljudskameran krånglade, fick efter en stunds vila första kuren CG.
Hade ont i armen i säkert en vecka efter och på fjärde dagen efter kuren blev jag så,så sjuk.
Biverkningar de lux, fick åka in på akuten och få stödjande behandling för att få det att vända, ytterligare tre,fyra dagar med dåligt mående och biverkningar.
Fick dessutom injektioner att ta varje dag i 8 dagar för att boosta immunförsvaret, klarade 6 sen fick jag sluta pga biverkningar av dessa.
Tre veckor efter första kuren var det dags för 2 a kuren, biverkningarna dök upp som ett brev på posten,Ny tur till akuten ytterligare en radda dåliga dagar. Fick en annan typ av spruta som funkade ok.
Nu väntar jag på tredje kuren men onkologen har bestämt att ändra min medicinering så jag får se hur det går.
Det är så mycket sorg och besvikelse på grund av detta, men jag har ett fantastiskt stöd av hela min fina stora familj. Tyvärr gör ju covid att jag inte kan träffa dem så mycket eftersom mitt immunförsvar inte är det bästa.
Det här blir en tuff resa för en dam som inte är van att vara sjuk och behöva förlita sig på andra, men det kanske är nåt jag kan få med mig på vägen.
Från elände och besvärligheter så har vi mitt i detta bytt ut vår blå Subaru mot en nyare röd automatväxlad VW alltrack, väldigt fin och super trevlig att köra, inget vevande i bensinen längre.
Nu ska jag gå och bada Jolly för hon ska in på operation imorgon och bli steriliserad så vi slipper ränna upp flera gånger varje natt och kissa en löptik som är fullkomligt tossig under löpet. Vi har ju tänkt att ha henne kvar i si så där tio femton år.
Hoppas också på att hon blir lite lugnare i övrigt också, det blev ju Esko o Zacke.
2021
Det är nu nytt år, nya hopp tänds och vi försöker lägga det gamla bakom oss.
Självklart var inte allt som hände 2020 dåligt, massor av saker var bra, i alla fall för mig.
Som att det var ok att slippa krama folk man inte har familjeband till, som att det är ok att stå mer än en meter ifrån folk, som att inte gå i butiker och gallerior, Nu fanns det ju legitima skäl.
Passar en lite osocial,introvert person som mig själv.
Lite annat var väl inte lika roligt förstås.
Nu går vi mot ljusare tider helt klart, igår tex lös strålande sol, lite kyligt,-6/7 grader och lite pudersnö, hur fint är inte det.
Vi tog en promenad med vovvarna på hala grusvägar, så tillslut gick vi på åkern, det var ju fruset så det gör inget då.
Idag kom Luna med föräldrar ut och lekte i trädgården, vi rullade runt i snön och försökte göra snöänglar, fast det var för lite snö.
Roligt att ha besök en stund.
Sen på em åkte vi till Fårarp för att jag ville pussa lite på ponnysarna, Foxy gav mig "kalla Handen" som om hon tyckte att jag inte behövde komma här och gosa nu när jag inte gjort det på en vecka. Mette ville i alla fall gosa, Mini vill ju aldrig det. Evita var kelig och ville mysa lite.
Så har jag fått snusa lite häst. De kommer ju hem igen om någon eller några veckor.
Jag har ju Jolly att mysa med här hemma och kattorna, det är skönt.
December 2020
Vi nalkas Jul, det är andra advent i dag på det år vi aldrig glömmer.
Jag saknar att kura ihop mig i soffan och läsa en saga med ett trött barnbarn.
Då vill jag ändå säga att jag har det väldigt väl förspänt som har hela min stora bullriga familj så nära.
Jag kan träffa alla mina barn med familjer var och för sig hur lätt som helst.
Jag kan rida min fantastiska ponny, som nu flyttat hem igen,jag kan leka med shettisarna,hundarna eller katterna.
Det är mysigt att gömma sig på loftet i halmen och sitta och klappa en katt en stund, det är lugnande.
Det är avkopplande att mocka stall och hagar, och så rör man på sig samtidigt.
Likaså när jag "tränar" med Jollsan eller leker agility, så både rör jag på mig och kopplar av.
Hur roligt är det inte att vid kvart i sju krypa upp i soffan och titta på julkalendern på tv, och faktiskt veta att några av barnbarnen gör precis samma sak.
Sakta men säkert går året mot sin ende, ljuset kommer snart vara tillbaka och innan man hunnit säga hejochhopp så är det vår igen.
Min högsta önskan är då att det mesta börjat bli lite som innan, i alla fall vad gäller sociala kontakter.
Fast det kanske är att önska för mycket.
Tur att det finns telefon och att man kan umgås med folk ute. ( på avstånd så klart), (hmm jäkla avstånd ).
Nu får jag nog ha gnällt färdigt för denna gång.
november 2020
Detta år kommer gå till historien, det har varit och är fortfarande tufft.
Jag fattade ett beslut att inte åka upp till Sthlm på begravning, baserat på två saker.
Det ena inte så förvånande , Covid 19, som härjar fritt. Det andra djupt personligt, som har att göra med personen som skulle begravas.
Tunga svek och arga ,sorgsna känslor fick styra.
Ibland måste det bli så.
Hösten är här med grått, blåsigt ibland regnigt väder. Ibland så klart med bländande färger och sol.
Hösten är en svår årstid för mig, den gör mig nedstämd och jag ogillar mörkret förfärligt mycket.
Det är skönt att vara pensionär i dessa tider, jag kan ta vara på dagsljuset och planera min tid på ett helt annat sätt än när jag jobbade.
Jag saknar att krama mina barn och barnbarn, jag saknar våra stora bullriga kalas.
Häromdagen satt jag och kollade igenom bilder och hittade några riktigt fina.
![]()
Det var en vargavinter 2010-2011.
Andra tider
Ja,Jo,tja, Alltså.
Tänk att ytterligare en höst rullar in över Skåneland. Det har varit ganska milt hela tiden men idag blåser det hårt och kallt,tycker jag.
Igår kväll fick min söta, duktiga ponny tillsammans med sin småsura kompis åka tillbaka till Fårarp. Det blir så fruktansvärt tomt i stallet trots att småtjejerna är kvar.
Jag tycker inte om att lämna bort min fina Ponny, fast jag vet att hon har det bra och är inte långt borta.
Idag for vi in till stan för att beställa brgravningsbukett till Hans-Olovs begravning som är nästa vecka.
H-O gick bort i september och Irene har ordnat begravningen.
Jag ser väl inte direkt fram emot att köra upp till Sthlm för detta, dels för att Covid 19 härjar friskt där uppe och ett par av de inbjudna till begravningen kommer från ett annat hårt drabbat land av Covid nämligen Spanien, hoppas de varit i karantän.
Vi är 20-25 st som ska delta och det är inte så många men jag känner mig ändå inte bekväm.
Det river som förväntat upp en del jobbiga känslor hos mig, inte för att en gammal människa dör, utanför, lite egoistiskt, att det nu inte finns möjlighet att få förklaringar eller svar på hur det kunde bli så som det blev.
Jag har fortfarande frågor , varför lämnade han mig som 13 åring, helt utan pappa resten av mitt liv.
Dels är det ett väldigt meckande för att få ihop det med passning av små ponnyer, kattor och hundar.
Jag gillar inte att lämna hundarna, Esko är gammal och skruttig och Jollsan är osäker och mattebunden. Tanken på att de tre dagar ska nöja sig med kortare tillsyn är inte helt lugn, hundpensionat är för mig ett sämre alternativ då jag har dåliga erfarenheter av det. Min tillit till mänskligheten är lite naggad i kanten, på alla fronter.
Nåväl Jollsan och jag gjorde nåt mer roligt nu i början på hösten och gick en kurs i nosework, där Jollsan fick träna på att använda sina luktceller, det var roligt.
Häromdagen apporterade hon en liten död småfågel till mig helt spontant och var så mallig.
Hon som vägrat ta de döda fåglarna i munnen när vi övat förut.
Vi ska fortsätta med lydnad för busiga hundar senare i höst, det är kul.
Det finns så mycket som virrar runt i mitt huvud men allt kan inte stå här så det tar vi en annan gång.
Håll på distansen, nys inte på varandra, håll ut för visst kommer det bli bra igen.
Sitter här än
Ja månaderna går, vi och världen har varit i Covid 19 's grepp i runt ett halvår.
Ett av de värsta är att det inte verkar släppa taget heller.
Jag är oroad för konsekvenserna för oss alla.Mannen i mitt liv är drabbad, inte av sjukdom men av följderna av covid för han har blivit arbetsbefriad pga arbetsbrist på bolaget han arbetat på i så många år. Det känsn orättvist att behöva avsluta en lång trogen karriär på det viset, det skulle ju vara fest och glam.
Barn och barnbarn klarar sig gott verkar det som, ingen verkar ha varit sjuk i det förbannade viruset. Det är jag så tacksam för.
Sakta men säkert har lite saker dragit igång, några tävlingar har Nea och foxy kunnat åka på, några aktiviteter för barnen har gått att ha, lite kalas och lite utfärder hit och dit.
Hösten börjar sitt intåg med varm skön sensommar till skolstarten, barnen börjar nu mitt i veckan, Nea har flyttat till Bollerup, familjens lärare har dragit igång och de övriga med vanlig semester kör snart igång för fullt.
Tiderna är annorlunda det känns stundtals otryggt, men vi är en stor och trygg familj som stöttar varandra så allt ska nog fortsätta att vara bra.
Lite roligt är det för Jolly och jag går på "kurs", lydnadsträning för busiga vovvar, det går bra och vi har ganska kul även om Jollsan är livrädd för både hundar och ägare.
En fördel med alltsammans är att vi gubben och jag kan jobba helt ostrört med gården, vi tvättar, målar bygger nya grindar, byggpojkarna gör fint på kortsidefasaden så sen ska den och framsidan äntligen bli målad, vi får finaste huset på gatan,tycker jag som älskar Paradiset.
Ljus i mörkret
Trots oroliga tider, virus hot ,ekonomiska tragedier, dödsfall, så finn det ljus och hopp.
Människor som finner nya vägar, nya sätt att förhålla sig till det dom gjort innan.
Uppfinningsrikedommen är stor hos många företagare och företag.
Vi vanliga människor som inte har den sortens driv nöjer oss med att njuta av hundpromenader i skog och mark, eller vid havet.
En förtjusande ridtur en solig söndag med barnbarnet i en nygrön skog så full av fågelkvitter och sus att jag var tvungen att stå stilla och bara lyssna.
Pratar med barnen i telefon lite då och då och är glad aatt internet finns så det går att se varandra på olika sociala medier.
Turligt nog har ingen blivit sjuk och flera i klanen fortsätter ju att jobba som sig bör, trösterikt.
Livet blir trots allt annorlunda men det betyder ju inte att det är sämre.
Själv upplever jag nån sorts djupare och starkare livskvalité i att allt är lite långsammare, det passar mig bra.
Jag känner mer närvaro av natur och djur det är också nåt jag tycker mycket om.
Att ha tiden att sitta i solen med en kelsjuk katt är mysigt.
Saknar trorts det att ha min stora bullriga familj nära mig, kramarna, åh så många kramar som väntar på att få bli av.
Det kommer ta flera veckor att rensa kramlagret på innestående kramar.
En stor fet smäll.
För några veckor sedan skrev jag om att vara glad pensionär.
Sedan dess har moder jord gett mänskligheten en stor fet smäll.
Rätt åt oss eller inte.
Covid 19, eller corona som det kallas är ett elakt,farligt virus som släppts lös på mänskligheten.
Hela världen drabbas, vissa riktigt hårt, några lite lite mindre hårt.
Dödsfallen är många, de insjuknade otaliga, de som inte vet ofantligt många.
Mänskligheten darrar, jag med så klart.
Jag tvättarhänderna som en dåre, håller så långt avstånd från andra som jag bara kan,handlar via nätet.
Umgås med delar av min "klan" i mindre grupper, inte alla på en gång och helst inte samma dag.
Saknar den fysiska närheten, kramarna, de småsnuviga pussarna från barnbarnen.
Stojandet och lekandet som innebär fysisk kontakt.
Drygt som tusan.
Förutom den rent personliga saknaden sörjer jag för att idrottsvärlden drabbats hårt, alla hästtävlingar som var så nogsamt planerade är inställda, målen för våren uteblir.
Hästarna tränas och rids såklart som vanligt eftersom de inte kan bara stå och vänta.
Det är en sabla tur att bo så här på landet, vi har stora ytor att gå ut på och leka med hundar, katter och hästar går ju jättebra.
Trädgården kan får en extra dos omskötsel, altanen är tvättad och oljad redan, häcken är klippt, vilket inte brukar bli klart före midsommar under normala förutsättningar.
Det känns som jag sitter i en konstig bubbla, ett tomt väntrum, där ibland oron tar sig stora friheter.
Det gäller att hitta sysslor och platser där hjärnan får vila och själen får lite ro.
Att rida Foxy, eller gå ut och gå med vovvarna eller faktiskt bara få träffa någon eller några i "klanen" en stund är såna tillfällen.
Ja lite roligt är det också, för vi har köpt oss en liten hund till, det började med att Pållan en lekkamrat till Mia och Nina från Veda tiden skickade en liten notis till Mia om en vovve som skulle säljas/omplaceras.
Mia skickade notisen till mig och lilla Jolly var så söt så jag ville köpa henne. Sagt och gjort vi tutade iväg till center syd trakten och kollade in vovven. En nu 10 månader jaktcocker.
Vi fick ta henne på prov i en vecka, ha,ha det gick ju inte att skiljas sedan.
Jag hade tagit med mig en avlagd sele att ha på henne i bilen, en som Zacke haft förut, himmel den hade jag kunnat snurra tre varv runt Jollis smala lekamen.
Nu mer färdas hon i hundbur i bilen och är ordentligt skyddad.
Hon, Jolly alltså är ett energiknippe de lux. Allt går i 120 hela dagen tills det är kväll och vi slöar i soffan innan vi ska sova. Hon sover som en stock i min säng tättintill. När mobilen väcker oss tar det 0.0001 sekund så är Jollsan klarvaken och i fullgång, upp och ner från sängen framoch tillbaka till trappen, ner och upp från trappen tills jag kommit så långt att hon får komma ut och rusa runt i trädgården.
Kommer så småningom lägga upp lite filmsnuttar och foton.
Kram till alla som tittar in på bloggen, var rädda om er.
Glad pensionär.
Tänk att jag varit pensionär i lite över ett år nu, och hur känns det frågar någon?
Jorå, det känns la bra säger jag, inte för att det blir så mycket "ligga på soffan" tid precis för med egen liten hästgård, 8 barnbarn, 3 godman uppdrag och timmis på gamla jobbet så finns det att göra dagligen.
Skillnaden är att jag faktiskt bestämmer mer över min tid och vad exakt jag vill göra.
Ena veckan kan jag ha planerat att köra ut på Godman uppdrag men kvällen innan ringer dottern och ber om vab tid, ändrar genast planen. Nästa vecka bokar en annan av döttrarna hjälp med häst, något förändras och då ändrar jag också.
Rätt var det är en morgon kommer en blyg förfrågan om promenad med hunden, det går alltid att klämma in. Har förresten tänkt att köpa en bra grind att sätta mellan köket och vardagsrummet så jag kan vara dagmatte till nämnda hund, som inte " älskar" min gamla vovve.
Det som är skönt är att det inte ställer till någon större oreda med ändringar hit och dit eftersom jag kan vara hemma och göra det som jag planerat nästa dag istället.
Det finns inte så mycket stress heller, förr på jobbet kunde det kännas stressande och frustrerande att klienterna ändrade sig och stökade runt med tider och göromål, så är det inte längre, går jag in timmar och jobbar tar jag det som det kommer för nästa dag kan jag göra som jag vill helt och hållet.
Idag till exempal har jag plannerat att göra färdig klädseln till en av de 7 stolarna jag håller på att klä om, men se jag fastnade här på bloggen istället.
Stolarna står ju kvar och det finns tid straxt att fortsätta med det projektet, det består i att klä om som jag sa 7 stolar från 50-talet med ORANGE klädsel, nu blir det nåt lugnare tyg i grönt. Möblemanget är en matsals serie med bord och stolar samt tre sektioner byrå/bokhyllor från kända möbelfabriker, Ikea orginal från 57 tror jag och Bodafors från samma tidsperiod. Jag är jätte förtjust i den tidens möbler för tillfället.
Nä nu får det vara nog nu ska här kläs stolar.
